Spanish Baroque Era Painter, ca.1590-1641, Spanish painter. Details of his life are scarce. He is documented in Madrid and Toledo between 1612 and 1626, and while he is recorded as having painted religious pictures and portraits (untraced), he is only known today for his still-life paintings. Documents relating to another artist of the same name, known as Juan de Espinosa, dating from 1645 to 1677, concern a different painter.   Related Paintings of Juan de Espinosa :. | A fountain of grape vines, roses and apples in a conch shell | Still-Life with Grapes, Flowers and Shells | Still-Life with Shell Fountain and Flowers | Bodegon ochavado con racimos de uvas | Still-Life with Shell Fountain and Flowers |
Related Artists:
Emile Munier
was a French academic artist and student of William-Adolphe Bouguereau. Emile Munier was born in Paris and lived with his family at 66 rue des Fosses, St. Marcel. His father, Pierre François Munier, was an artist upholsterer at the Manufacture Nationale des Gobelins and his mother, Marie Louise Carpentier, was a polisher in a cashmere cloth mill. Emile and his two brothers, François and Florimond, were gifted artists and each spent some time at the Gobelins. During Emile's training he developed a close relationship with his professor Abel Lucas and his family. He eventually married Abel's daughter Henriette. During the 1860s, Munier received three medals at the Beaux-Arts and in 1869 he exhibited at the Paris Salon. He became a great supporter of the Academic ideals and a follower of Bouguereau, whose subject matter would be an important inspiration to the young Munier. In 1867, Henriette gave birth to a son, Emile Henri. Six weeks after the birth, having contracted severe rheumatism, Henriette died prematurely. In 1871, Munier abandoned his career as an upholsterer and devoted his time solely to painting; he also began teaching classes to adults three nights a week. Sargine Augrand, a student of Abel Lucas and a close friend of Emile and Henriette (before she died), caught Emile eye; they married in 1872 and lived in a small apartment and studio. Munier frequented the studio of Bouguereau, and they became friends. In 1885 he painted, and exhibited at the Paris Salon, Trois Amis (Favourite Pets). This painting, representing a chubby girl playing on her bed with a kitten and a dog, was an extremely successful work, being reproduced in many forms and used for publicity posters by Pears Soap. With this work, Emile asserted himself as one of inters of young children and their pets; it was eventually acquired by an American collector. Among his many American patrons were Chapman H. Hyams and his wife, who were important collectors of contemporary French paintings during the 19th century and favored artists like Henner, Bouguereau, Gerôme, Vinel and Schreyer. Munier painted their portrait in 1889, and it, along with much of their collection, is now in the New Orleans Museum of Art. During the 1890s Munier continued to paint peasant, mythological and religious subjects. In 1893 he exhibited L'esprit de la chute d'eau, at the Paris Salon, a nude nymph whom is not unlike Naissance de Venus by Bouguereau.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Juan Bautista del Mazo
Juan Bautista Martenez del Mazo (c.1612 - 10 February 1667) was a Spanish Baroque portrait and landscape painter, the most distinguished of the followers of Velezquez, whose style he imitated more closely than did any other artist. A fine painter himself, Mazo was a master of landscape, as proven by his most celebrated work View of Saragossa.